.

Fredagar betyder oftast vilodag från träning. Har nog haft den dagen som bestämd vilodag så länge jag kan minnas. Jag gillar att ha den dagen ledig. Vilar idag för i morgon ska jag springa ett tempo/snabbdistanspass och kolla formen. Om 15 dagar åker nummerlappen på för första gången på två år! Galet hur tiden går. Och galet hur jag för ett år sedan aldrig trodde den dagen skulle komma igen. Idag tävlar jag inte mot någon annan än mig själv. Jag har varit borta i så många månader. Det började sommaren 2012 med förkylningar som avlöste  varandra , som slutade med en låång lunginflammation den hösten. 2013 hade bara börjat när nästa motgång kom. Att halka på en isfläck under en morgonjogg och få det konstanterat att en kota i ryggen är skadad känns, det gjorde ont både kroppsligt och själsligt. Tre månader skulle det ta innan det skulle läka. Och tre månader tog det och fler månader skulle det ta innan jag kunde träna utan att ha ont. Jag kommer ihåg i somras. Jag var hemma hos Viktor. Jag hade kommit i gång smått med löpningen men det gjorde ont, det gjorde ont i hela ryggen. Jag sprang en runda runt en sjö. Halvvägs började tårarna rinna, man har ont, men man vill inte erkänna det, inte för någon annan och speciellt inte för en själv. Men till slut rinner bägaren över. Jag var hos naprapat. Det stället jag gjort illa hade gått i försvarställning och ställen runt om fick röra på sig mer än vanligt, vilket ledde till en smärtande rygg osv. Jag kommer ihåg att under de första tre månaderna efter olyckan googlade jag på olika hobbyer. Jag visste egentligen ingenting, kanske skulle skadan vara permanent, för evigt. Jag behövde hitta glädje i något annat nu när jag varken fick eller kunde träna.

Jag tror mycket att ens inställning till livet påverkar hur man mår generellt. Jag kan nog knappt minnas hur många förkylningar jag hade under 2013. Jag tror allt mitt negativa tänk ledde till att min kropp var extra mottaglig för baciller och annat dåligt. Jag hade två alternativ, antingen fortsätta vara nere på botten och bara gå rundor eller göra något åt saken. Jag kommer ihåg att någon frågade mig en gång om jag ville tävla och springa igen. Jag svarade att jag inte riktigt visste, att det var en lång väg tillbaka. Jag fick som svar att du kan ju bli bra igen bara du vill. Och vad jag valde. Det värsta jag vet är att ge upp och inom mig har jag en tävlingsmänniska som inte kan rubbas, inte ens år av skada. Så jag valde att börja den långa vägen tillbaka. Just nu vill jag träna på mina villkor och så småningom börja springa mer lopp. Tävling sägs vara den bästa träningen. Att ställa upp på lopp i år fanns först inte med på kartan, för vad ska folk tycka och tänka när de ser i resultatlistor med mitt namn och en sådan tid!? Men sen tänka jag en gång till. De människor som inte vet min historia får gärna undra men vill de veta så får de gärna fråga. Jag springer för att jag vill och för att jag tycker det är kul, jag springer för att det har och alltid kommer ha en stor plats i mitt liv och jag springer för att visa andra att har man en dröm en passion i livet ska inte någon annan än en själv bestämma om man ska fullfölja den eller inte. Ett citat som jag ofta tänker på är, ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bar lite längre tid. Något att ha i bakhuvudet under de dagar som känns tyngre än andra.